 |
|||||
|
|
||||
|
|
|||||
Omkring 300 kvinnor - fruar till fattiga, arbetslösa gruvarbetare i Peru - har blivit affärskvinnor. Hjälpen fick de från lokala banker, som beviljar så kallade mikrolån. - Nu för tiden är jag affärskvinna. Förr var jag bara hustru till "Toribio, som jobbar i gruvan". Idag har jag egna pengar och kan handla med mina egna djur, säger Maria Mayta.
Maria Mayta är en av de kvinnor som har haft stor nytta och glädje av systemet med mikrolån.
Yauli-La Oroya är ett gruvdistrikt i Peru. En gång var det ett jordbruksområde, men gruvdriften har gjort det till ett av landets mest miljöskadade områden.
Staden La Oroya är ingen vacker syn. Till skillnad från andra andinska städer, som lyser i ljusa, glada färger, så är La Oroya bara grå och åter grå: Himlen, de överbetade åkrarna och bergssluttningarna, som sköljts rena från jord och gröda. Husen är också de gråvita och ser trista ut. Gräset, som vanligtvis är mörkgrönt och saftigt, är här uttorkat och gult, vattnet i bäckarna är trögflytande och illaluktande.
Invånarna har trötta uttryck i ansiktet, som om de inte fått tillräckligt med sömn natten innan - eller de senaste sju nätterna. Några har utslag och fläckar på huden. - Det är föroreningarna, säger stadens hotellägare. - Här i La Oroya är allt lite förorenat.
Markerosion och överbetad mark lägger ytterligare en sten till bördan av redan förstörd natur i området. En stor del av markens naturliga resurser är förstörda av föroreningarna.
Förr sökte sig många människor till La Oroya, utmattade av politiskt våld och stor fattigdom i andra delar av Anderna. Gruvarbetarlönerna var också lockande. Men efter en tid minskade gruvaktiviteten och jordbrukssektorn räckte inte till för alla nya bönder som kommit. Näringsbristen ökade hos invånarna och hälsan blev allmänt sämre bland folk på grund av intag av förgiftat vatten och kött.
Arbetslösheten bland männen i staden steg till drygt 20 procent under en tioårsperiod. Orsaken till det var privatisering av gruvdriften i området. Kvinnorna tvingades ut på arbetsmarknaden för att kunna skaffa tillräckligt med mat till familjen.
Andelen kvinnor i arbete - främst inom den informella sektorn - ökade med nästan 40 procent, medan 21 procent av kvinnorna blev familjeförsörjare eftersom männen flyttade till annan ort för att få arbete.
Den informella sektorn var inte tillräckligt stor för att ge arbete och pengar till alla, så gatuförsäljning och liknande aktiviteter blev mycket attraktiva. Dessutom hade inte kvinnorna någon grund för att klara sig i den nya situationen.
Esther Hinostroza leder organisationen Filomena Tomayra som ger kvinnorna mikrolån för eget företagande och olika verksamheter. Filomena var en gravid kvinna på 19 år som 1982 dog under förlossning sedan hon gått i ett demonstrationståg 18,5 mil till huvudstaden Lima för att kräva högre lön och bättre arbetsförhållanden för gruvarbetarna.
I en första omgång ska Filomena hjälpa 300 kvinnor, men hoppas kunna ge lån och utbildning till 17 000 kvinnor före sekelskiftet.
Filomena fungerar som en liten medlemsbank för kvinnorna i området. Medlemmarna, eller låntagarna, har ett gemensamt ansvar för att betala tillbaka lånet som Filomena i sin tur har fått hos en större bank, i detta fallet Fondo Controvalar Peru-Canada.
Gruppen har också valt en förvaltningskommitté som ska fördela det större lånet i individuella smålån, eller mikrolån. Pengarna investeras så i säkra projekt, som konsthantverk och småbutiker.
Varje enskilt projekt blir noga utvärderat på gemensamma möten kvinnorna emellan. Dessutom får medlemmarna i Filomena råd i företagsekonomi och bokföring.
- Jag har lärt mig mycket. Min man brukade göra allt sånt här. Han förde räkenskaperna och gav mig pengar. Nu har jag ansvar för pengarna och han frågar mig om råd. "Vad vet väl du? brukade han fråga mig. Men idag är allt annorlunda, nu känner jag mig mer värd, mer jämlik, säger Marcelina Flores, en av medlemmarna i banken.
- Vet du vad som är det allra bästa? Nu sitter vi inte längre och väntar på att få mat och andra förnödenheter. Nu är det vi själva som producerar, investerar och skördar tillsammans, säger hon.
Historierna är många. Alla vill berätta om hur de fått hoppet, självtilliten och värdigheten tillbaka. De vill tala om framtiden. Minnena från alla gånger de tvingats stå på gatan och sälja alla möjliga saker, medan deras män strejkat, är på väg in i glömskan.
Modellen med en lokal bank som ger mikrokrediter är på stark frammarsch, men behöver förändras och vidareutvecklas.
- Vi ska vara ett utvecklingsinstrument, inte bara en kreditinstitution, säger Hinostroza. - Filomena ska ge kvinnorna bättre livskvalitet, bättre hälsa, mer självförtroende och chanser att utveckla sig. Det är inte alltid man tar hänsyn till sådant i utvecklingsprojekt, men vi hoppas detta kommer att bli en hjälp för kvinnorna att klara sig bättre.
Zoraida Portillo IPS/ La Oroya 971124
